Dokumentär. Lena Einhorn Film för Sveriges Television (K-special); 57 min.
Manus: Lena Einhorn och Maria Magnusson
Producenter: Lena Einhorn och Maria Magnusson
Foto: Sven-Åke Visén och Dan Myhrman
Redigering: Thomas Johansson, Tommy Nilsson och Birgitta Hedin

 

Poeten Nelly Sachs kom under sitt liv att, mer än kanske någon annan i Sverige levande poet, personifiera begreppet Främmande fågel. Sachs levde nästan halva sitt liv i en liten lägenhet på Bergsunds Strand i Stockholm. Ändå, när hon 1966 plötsligt drogs fram i rampljuset genom tilldelandet av det årets Nobelpris i litteratur, så fick hon det i egenskap av ”tyska” eller ”tysk judinna”. Och om hon var, och är, en av det förra seklets största poeter, så har hon aldrig blivit en del av det svenska kulturgodset. För detta var hon alltför främmande. Förmodligen inte endast i omgivningens utan också i sina egna ögon.

Nelly Sachs anlände tillsammans med sin mor till Sverige i maj 1940, som flykting undan nazismen. Hennes lyckade flykt var resultatet av ett direkt ingripande från Selma Lagerlöf. Sachs var vid den tidpunkten knappast någon känd författare, hon hade gett ut ett prosaverk och publicerat några dikter i olika tyska tidskrifter. Men hon hade rönt respekt hos Lagerlöf, som Sachs storligen beundrade, och till vilken hon sänt alla sina alster sedan 1921. Än mindre betraktade Sachs sig som en ”judisk” författarinna eller poet. Under sina dittillsvarande 48 år i livet hade hon sett sig själv som den typiska assimilerade tyska judinnan, med betoning på ”tyska”. Inte heller hade Sachs ägnat mycket funderingar åt den judiska mystik som senare skulle komma att prägla hennes författarskap. Hon hade förvisso läst Martin Buber under sin sista vinter i Berlin, men mest av allmän nyfikenhet.

Det skulle bli Förintelsen — den förintelse hon själv undkom — och det nya dubbla främlingskapet i det nya landet, som skulle komma att prägla den andra delen av Nelly Sachs liv – den som skulle göra henne till en poet av världsklass, och till en djupt olycklig människa.

”’Längtan’ är det centrala ordet hos Nelly Sachs.” Så skriver Bengt Holmqvist i sin essä Längtans språk från 1968. ”En längtan nära förstumningen”, skriver någon annan, och spekulerar att syftet är att dikta på ett sätt som var diametralt motsatt förföljarnas munart. Att fördriva demonerna blev Nelly Sachs’ drivkraft. Att ta sig ur den stumhet hon levde i.

Kommer det en främling:

Kommer det någon
fjärranfrån
med ett tungomål
som kanhända riglar
Ljuden
med stoets gnäggande
eller med koltrastungens
pipande
eller
också som en gnisslande såg
skärande sönder allt som är nära— 

Kommer det någon
fjärranfrån
med hundens rörelseart
eller
kanske råttans
och det är vinter
så kläd honom varmt—
kan väl också hända
han har eld under sulan
(kanske han red en meteor)
så förebrå honom inte
om din mattas brännhål skriar 

En främling bär alltid
sitt hemland på armen
likt ett föräldralöst barn
åt vilket han kanske
blott söker en grav. 

Ur Flykt och förvandling, 1959

 Tillbaka till filmlistan