Dokumentär. Lena Einhorn Film och Sveriges Television; 58 min.
Manus: Lena Einhorn
Producent: Lena Einhorn
Foto: Dan Myhrman, Lena Einhorn and Bengt Berg
Redigering: Maria Sleszynska

 

Göring tog dom.

Det var vad min pappa brukade säga. Göring tog dom … Varför just Göring?

För det var det som farbröderna sa.

Var det verkligen det som ”farbröderna” sa? Att det var Göring som tog dem? Kunde det inte ha varit Goebbels, eller Himmler, eller Ribbentrop, eller ekonomiministern Walther Funk, eller fackföreningsledaren Robert Ley – eller Hitler själv? Alla la de ju beslag på stulen konst.

Fast just Pinkus Einhorns konst var det tydligen Göring som la beslag på. Eller så antog bara pappa det, eftersom Göring var den mest ”framgångsrika” konsttjuven bland nazistledarna.

Min far, Jerzy Einhorn, som gick bort 2000, beskrev faktiskt mer exakt vad som hände den dagen, i november 1939, när de tre tyska polismännen kom till deras hem, i den polska staden Czestochowa. Berättelsen står på sidan 118 i hans memoarbok, Utvald att leva:

I början av november 1939 kör den tyska gröna ordningspolisens skåpbil in på den stora innergården vid vårt hyreshus. Tre poliser kliver ur, de kommer upp för trappan och ringer på vår dörr. De är artiga, vill tala med ”Herr Schneidermeister Pinkus Einhorn”, frågar om de får stiga in i vardagsrummet – och gör det innan Pinkus hinner säga att de får det. En är officer – Oberleutnant – de två andra är underofficerare, vanliga poliser, men officeren har ett SS-märke. Han hälsar och presenterar sig – Oberleutnant Überscheer – utan att räcka fram handen, man skakar inte hand med en jude. Überscheer meddelar Pinkus att de fått order från Berlin om att rekvirera flera tavlor i vårt hem – vi skall få ett kvitto. Han tar fram en förteckning, visar den för Pinkus och frågar med skärpa i rösten om de uppräknade tavlorna finns kvar i hemmet. Pinkus tittar på listan och säger – ja, det stämmer, de finns här.

Jag har hört denna berättelse om de konfiskerade tavlorna hela mitt liv, ända sedan jag var mycket liten. Berättelsen väckte så pass mycket tankar hos mig att jag när jag var 18 år gammal, och besökte min farmor i Kanada, bad henne att exakt beskriva målningarna som nazisterna hade tagit ur deras hem. Min far och farbror satt också med, och fyllde i detaljer. Jag skrev ner allt med blyerts, på en liten lapp. Jag har fortfarande kvar den. Där står: ”Chagall: Man med skägg och kipah. Han håller i torarullar. Svart-vit-röd. 0,5 x 0,75 m.”

Varför frågade jag just då, den sommaren? Därför att jag just hade sett ett program på teve, ett program där man visade en enorm underjordisk lagerlokal, där det stod tusentals ”herrelösa” konstverk uppradade, sådana som nazisterna hade stulit, och ingen hade återkrävt.

Efter att ha sett filmen, och efter att ha fått beskrivningen av målningarna, ringde jag så upp västtyska ambassaden i Stockholm. En man svarade. Jag beskrev mitt ärende. Han svarade surt och lade snabbt på. Och jag släppte mitt letande. Efter att knappt ha börjat. Det skulle ta fyrtio år innan jag återupptog det.

Ett försvunnet konstverk är berättelsen om två års letande efter Pinkus Einhorns sex stulna tavlor – i tyska arkiv, hos konstexperter, i auktionskataloger, bland tyska officerare.

Och det är berättelsen om den lilla familjen Einhorn. Den som överlevde Förintelsen i den sydpolska staden Czestochowa – i det stora gettot, i det lilla gettot och i koncentrationslägret Hasag. Och som efter kriget valde att glömma bort de sex tavlorna nazisterna hade stulit från dem en sen höstdag 1939.

 Tillbaka till filmlistan